Det är något med horisonten. Man ser den där hela tiden. Den är alltid så nära men ändå så långt borta.
Och innan man kommer fram dit så har man fått lite annat att ta tag i.
Så ibland känns det som att den flyttas längre och längre bort.
Ja, det är lite som livet.
Grejer kommer emellan liksom.
Men oftast är det bara att fortsätta tills något faktiskt dyker upp där borta.
Det är märkligt det där med att gå vidare.
Ibland lämnar man något när man är riktigt färdig med det . . .
Tills man inser att nä, man var inte så färdig.
Ibland lämnar man något för att man inte längre känner igen det man en gång trodde på.
Ibland går man vidare men märker att vissa saker fortfarande skaver.
“It's not a me problem, it's a you problem.”
För någonstans så tycker jag fortfarande att samma karta borde gälla för alla.
Och kan man inte läsa kartor så bör man ha en kompass, eller Google Maps.
Vi lever trots allt 2026.
Ja, men det är väl lite det livet går ut på. Hitta rätt väg och följa kartan.
Ja, annars blir det ju väldigt svårt att låtsas som att vi alla är på samma resa.
Och regler?
Ja, regler är ju lite meningslösa om de bara gäller när det råkar passa.
Då är det faktiskt inte en regel längre.
Då är det mer en rekommendation med ett selektivt minne.
Very convenient.
Nästan imponerande faktiskt.
Och förtroendet, det ska vi inte ens skämta om.
Likt allt annat här i livet så tar det lång tid att bygga upp.
Och när man väl har det så kan det ta typ en sekund att tappa det.
Nej, förtroendet har man inte på livstid.
För tydligen så har förtroendet också ett bäst före-datum.
Och när det hanteras fel, ja då gäller det inte mer.
No receipt.
No exchange.
Sen kan det alltid uppstå problem längs med vägen.
Och det märkliga ibland är att det inte är själva problemet som är jobbigt, utan det är när någon säger högt att det finns ett problem.
Då blir det jobbigt.
Inte problemet alltså.
Att någon såg det.
Fascinerande ändå.
Ja, där är jag ganska hopplös.
Om något inte riktigt går ihop så börjar min hjärna koka.
Man behöver inte vara hjärnkirurg för att se att A och C inte riktigt blir en hel alfabetisk upplevelse.
B saknas.
Och B har tydligen tagit semester.
Det handlar inte så mycket om att har man sagt A så måste man säga B.
För man kan faktiskt säga B utan att ens nämna A.
Men men . . .
Någonstans måste man ändå veta när man är klar.
När man har gjort sitt.
När man inte behöver stå längst fram i första maj-tåget.
Man kan faktiskt gå bredvid också.
Och fortfarande se vart tåget är på väg.
Det betyder inte att man slutar bry sig.
Man kan faktiskt se betydligt mer när man bara står vid sidan om.
Men ser jag då något som är orättvist?
Ja, då kommer jag att ryta till.
Jag är trots allt inte helt borta.
Jag är ju bara lite längre bak i tåget.
Over the horizon.
Ja, det är dit jag tittar nu.
Och backspegeln sitter där av en anledning.
XOXO – The Observer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar