Söndag, veckans sjunde dag. Den välsignade dagen, Guds vilodag . . . och här står jag på bandet.
Ja, syndigt nog är jag inte i kyrkan idag . . . Heller.
Jag gymmar, vilket ändå borde räknas som någon form av botgöring. Inte för mitt eget samvetes skull, men för de troende och följarnas skull.
Någonstans där, på bandet, försökte jag rannsaka mig själv medan jag gick och stirrade rakt fram och undrade: varför jag frivilligt utsätter mig för sånt här.
Och så kom jag att tänka på söndag, kyrkan, syndernas förlåtelse och en begravning.
Och hela den där märkliga blandningen av allt.
Ja det blev lite struligt i huvudet mitt.
Tredje och förhoppningsvis sista begravningen på väldigt, väldigt länge.
Ceremonin var i sin helhet väldigt fin.
Och den blev framför allt personlig när nära vänner läste upp brev och höll fina tal.
Men . . .
Katolska kyrkan är och förblir katolska kyrkan.
Benövningarna avlöste varandra.
Upp.
Ner.
Stå.
Sitt.
Upp igen.
Gud måste gilla benövningar!
Och jag räknade till tre Fader vår.
Ja, det är mycket Gud, den heliga Anden, dopet, döden och naturligtvis syndernas förlåtelse.
Snubben bakom mig?
Han kunde ALLT.
Prästen hann knappt avsluta innan han svarade.
Varenda bön.
Varenda respons.
Jag satt där och tänkte:
Jaha.
Då har vi tydligen en proffs-kyrkobesökare bakom oss.
Själv försökte jag mest hålla reda på när det var dags att resa sig igen.
Och prästen . . .
Ja, han levde i sitt esse.
Han bröt bröd, tog vinet och när alla andra hade fått sitt, tog han det sista själv (ego tänkte jag).
Hoppas det var en bra årgång!!
Och han gillade verkligen att sätta folk på pottan.
Han sa att man gärna fick komma fram och prata med honom efteråt.
Men så la han till:
"Någon här sa till mig: vi pratar sen . . ."
Paus.
"Det har gått tre år."
Jag ba:
Jösses.
Orka gå på begravning och samtidigt bli outad för att man inte pratat med prästen på tre år.
Jag är bara glad att alla visste att det inte var jag!!!
Senast jag var i katolska kyrkan måste ha varit typ 2010.
En söndag.
Och traditionsenligt var jag extremt bakis, så ett samtal med prästen hade definitivt inte varit ett alternativ!!!
Så nej! Det var inte mig han menade.
Jag är oskyldig (den här gången). Sen bad han hela församlingen att säga ett ord som beskrev den bortgångne.
Tik.
Tak.
Tik.
Tak.
Fyra personer sa något.
Jag tänkte mitt ord, men uppenbarligen går det inte att utnyttja sina telepatiska förmågor i kyrkan!
Och vad gjorde prästen då?
Jo, han höjde rösten:
"Tydligen är det bara fyra här som känner den bortgångne."
Öhhh . . . ursäkta?
Bara för att han har mikrofon och kan det här med att tala . . .
Jag kan med.
Men man måste välja sina stunder.
Och det här?
Det här var ingen Nando moment.
Så jag satt kvar.
Så nu fick hela församlingen en liten verbal lavett istället.
Vett och etikett?
Ja du.
Och någonstans mitt i allt detta tog hela situationen mig tillbaka i tiden.
Till farmor.
Till när hon tog med oss barn på söndagsmässan och den obligatoriska fikan efteråt.
Ja . . .
Det var jag och ungefär en miljon äldre tanter.
Inget nytt i min värld alltså.
HAHA.
Där var jag tillbaka med farmor, söndagsmässan, tanterna, kaffet och hela den där världen där allt kändes lite fridfullt och gudomligt sicken resa . . . .
Nu satt jag där igen, samma kyrka, samma bänkrad.
Lite äldre.
Mer cynisk.
Och med mycket mer träningsvärk i benen (efter allt stå-sitt-stå).
Men ändå med samma känsla, någonstans där inne.
Well well.
Vi fick oss i alla fall ett gott skratt efteråt, när vi träffades för en gemensam lunch.
Och tydligen var det inte bara jag som hade noterat prästens alla små pikar.
Så gick den dagen.
Begravningen var fin.
Personlig.
Och framför allt ett fint farväl.
Må han vila i frid.
De varmaste kramarna till hela familjen.
Och eftersom det nu återigen är söndag . . .
Guds dag.
Vilodagen.
Dagen för reflektion.
Så kanske jag borde avsluta med något lite mer kyrkligt.
Prästen då?
Ja . . .
Endast Gud vet.
Kanske var det därför vi bad om syndernas förlåtelse typ fyra gånger.
Man kan tydligen aldrig vara för säker.
XOXO – The Sinner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar