Rutiner.

Ja, vi är ju rutinmänniskor. Det har jag verkligen insett. Går vi på bussen så sitter vi gärna på samma ställe. Kör vi bil så sitter vi på samma plats. Åker vi med någon annan i bilen så hamnar vi oftast på samma plats där också, om inte någon skriker shotgun på en.

Det finns ingen logik. Men det är väl så med rutiner. Man är van vid att göra som man gör. Och så gör man som man alltid gör.
Eller ja, kanske.

Om man sitter och kör så ska man sitta där.
Lite konstigt annars.
Om man inte kör i England!
Ja, jag vet inte.
Och nu när jag börjat gymma och grejer så har gymmet blivit en rutin i mitt liv… igen.
Gymmet och jag har tydligen ett sånt förhållande.
Ett on-off-förhållande. Haha.

Och på gymmet finns ju alla möjliga personer. De som svettas av att titta på en maskin(jag), de  som ser ut som att de föddes med en hantel i handen och de som kämpar och tar i.
Ibland vill man bara gå fram och säga:
"Fan vad grym du är!"
Och sen inser man . . .
Vad är det för maniak som går fram till främmande människor på gymmet och säger så?
Jo.
Jag.
Uppenbarligen.
Men nej. 

Jag har nog blivit alldeles för lagom för det.
Så jag står där istället. Tänker det jättehögt i huvudet och hoppas att telepati fungerar.
Det gör den inte, istället ser det ut som att jag kollar in dem till max.
Så mkt bättre !!!

Å andra sidan ser man ibland någon hålla på med en övning och jag tänker:
"Ska den övningen verkligen göras så där?"
För ibland ser det mer ut som någon försöker starta en gräsklippare än träna ryggen.
Men vad vet jag?
Jag hade ju själv tyckt att det var najs om någon kom fram till mig och sa:
“Du, lille gubben…”(För jag är väldigt liten)
“…det är inte så den där övningen ska göras. Gör så här istället.”
Och jag tror faktiskt att jag hade uppskattat det.
. .  . Tror jag.
Beror kanske lite på vem som säger “lille gubben”.
Men det är ju ingen som gör det.
De tittar väl på mig och tänker exakt samma sak som jag tänker om dem och sen går vi alla hem och fortsätter göra fel på rutinerna.

Men vem är jag för att rätta ngn?
Jag är ju lika amatörig som den personen som gör fel.
Uppenbarligen.

Sen finns ju passen.
Spinning, Indoor running, killerpass, abs, ass and abs…
Ass and abs.
Bara namnet gör ju att man vill boka. . . eller avboka.
Zumba, dansklasser, step aerobics och gud vet vad.
Ett tag gick jag på såna här pass hela tiden.
Och minns ni när jag sa:
“Han på gymmet inspirerar”?
Ja.
Det här var ju en sån person.
Där stod vi på danspasset. Lagom försiktiga. Väldigt svenska. Alla på sin plats och väntade snällt på att instruktören skulle börja och härska över våra liv den kommande timmen.
Och så kommer han in.
Tar sin plats, ganska långt framme i salen.
Tittar på instruktören och bara:
“Hej! Får vi önska musik idag?" HAHAHA.
I loved it.
Ingen tvekan.
Ingen liten försiktig hand.
Ingen blick runt rummet för att kolla om man “får”.
Han kom in.
Han ägde.
Tydligen brukar de få önska låtar ibland, men just den här dagen var det vikarie.
Så nej.
Ingen önskelåt.
Stackars gubben.
Man såg riktigt hur besviken och ledsen han blev.
Ja men ni vet sådär som när en liten pojke ska iväg och köpa godis och godisaffären är stängd.
Den minen.
Den blicken.
Det kanske var det han tänkte på. Godis.
Jag ville nästan gå fram och krama om honom.
Och sen såg jag att han redan var helt genomsvettig.
Passet hade ju inte börjat, så han måste ha värmt upp innan.
Så jag bara:
Nej, det blir bra så.
Sen började passet och små kommentarer kom från hans håll då och då.
Jag hörde inte riktigt vad,  eftersom jag inte stod bredvid honom, men jag fick känslan av att alla låtar kanske inte riktigt föll herrn i smaken.
Vilket i och för sig…
Han hade ju försökt lösa redan från början.
Fair enough.
Och takten?
Ja du.
Den ska vi inte ens prata om.
Vi gick åt vänster.
Han gick åt höger.
Vi dansade fram.
Han var någon helt annanstans.
Och vid något tillfälle tror jag faktiskt att han tränade en helt annan rutin än resten av oss.
Kanske till låten han egentligen ville önska.
Who knows?
Kaos, men skoj.
Och jag älskar ändå hela grejen.
För medan resten av oss stod där alldeles lagom och försiktiga så kom han bara in, tog sin plats, frågade det han ville fråga, fick ett nej och fortsatte ändå.
Och livet gick vidare.
En sann inspirationskälla.

Ja, då är det väl dags att fortsätta med min rutin här då.
För tydligen har jag rutiner att sköta.
XOXO – The Gymmer!