3 år senare . . . .

Och det känns fortfarande overkligt. Visst klarar man av vardagen, men inte utan att minnas.
Nu är inte jag killen som "likar" lr skriver på brorsans FB, jag är typ jätte anti. Men det betyder inte att jag ej tänker på honom.
Det går inte en dag utan oscar i tankarna. Jag kan ej gå förbi en kyrka utan att skänka min bror tanken. Och hade jag varit i utelandet så hade jag tänt ett ljus för honom vid varje kyrka. Men det är ngt som ej går här hemma. Det är riktigt märkligt att man(jag) inte kan gå in i en svensk kyrka och tända ej ljus skänka en tanke och sen lämna kyrkan . . . Nä här måste man nästan boka tid.
Any way tur för mig att jag aldrig behöver boka tid för att tänka på min bror.

Ja tre år har gått, och än slutar jag att förvånas när folk frågar efter honom . . . . Vad ska man säga?
Ursäkta vilken planet har du levt i de senaste tre åren ??!??
lr när man väl berättat om hans bortgång så säger de: ja just det, jag hörde det förra året, men var ej säker.

Jag kan ju tala om att har du varit barndomskompis med ngn som du hört gått bort, och har spelat korkad vid första tillfället så please, fortsätt spela korkad för att annars så framställer du dig som totalt utblåst och för att inte prata om känslokall.

Det finns tid för allt, och Google hjälper till vid det mesta. Tre år är inget som gör att man tar lättare på korkade frågor. . . För vid helt fel tillfälle så lovar jag dig att den snällaste frågan förblir eeeeeztupid!!

Yes tre år ich det känns fortfarande som igår. Jag mins mitt livs hemskaste samtal, jag var på väg hem från Stockholm . . .

Resan kändes oändligt lååång.

Jag vet ej om det kändes så för att ej behöva se min mor i tårar. Lr för att ej vilja ha en otröstlig syster. Min stora omtanke var för mitt tonåring att få reda på tragedin utan att ha familjen
nära.
Jag kan klart säga att det är inget man framför via telefon.
Det hade jag fått erfara. . . . tiden gick och det kändes som tiiissen timmar, minuter, sekunder.
Tonåringen fick beskedet av sin mor, och snabba beslut gjorde att de var på sjukhuset innan jag ens hann reagera.
Men tro mig, en stark och enad familj är allt stöd man behöver. Just då.
Och alla var samlade alla utom jag som fortfarande inte var framme. . . Jäkla X-2000 kan man åka långsammare?!?!?!

Väl framme så hade jag många tankar, var jag redå att se min bror . . . . Död.
Visste jag vad jag hade att vänta?
Hur skulle jag reagera ??
Jag som satt på tåget och hade en skrattretande reaktion.
A ni vet en sådan man inte får ha när man ska vara som seriösast. . . Jag kunde ej låta bli att le.
Det var Lixom det lr att falla i djup depression, sorg, tristess u name it. Men nej, familjen behövde mig. Ingen tid för egna känslor.
Jag hade förberett mig mentalt för min otröstliga familj, det finns inget som skär sönder mig mer än min mors och dotters tårar.
There is no mercy for that kind of sadness.

Och nej, man är aldrig tillräckligt redå för sådan chock tillstånd lösa befann sig i. Och jag var definitivt inte redå att se min bror. Även om han som mamma sa: han ser ut som att han vilar. Nä det skulle ta mig ngn timme innan jag kunde se honom, och ytterligare en tid innan jag kunde röra vid honom.
Än idag ryser jag vid tanken, hemska tanke !
Men sant var det att mardrömmen blev verklig efter denna stund.
Min bror, min älskade bror var nu borta för all evighet.
Mitt hjärta klappa i otakt, jag kunde inte andas. Ville bara skrika ut. . . Oscar!!! Precis som i sista scenen av filmen la Bamba, när Bob skriker efter Riiichiii!
Men lugn mina vänner, det är inombords, och stunden är aktuell än idag.
När jag mins anar det så vill min kropp och själ skrika efter honom!
Jag kan nästa bli förbannad hur kunde han lämna mig här!!!
Varför fatta inte läkarna om att det var blodpropp och inte hjärtinfarkt ?!?!?
Hade han kunnat räddas?!?
Frågor utan svar. . . And life goes on.

3år har gått, och jag kommer ej över den tragedin, den 5 Juni 2009 skulle förevigas i mitt minne.

3år har gått och du är fortfarande med mig.

R.I.P hermano mio.